Mina ögon är fyllda med beslutsamhet när jag tittar på mig själv i spegeln.
Där står jag, helt avklädd och med en kniv mot mitt bröst.
Vad är det för mening med att ha en kropp men inget liv? Jag är bara ett tomt skal, en börda.
Jag har ingen anledning att leva, ingen anledning att stå ivägen för folks möjligheter.
Andra borde inte behöva slösa bort sin tid med mig.
Ett tomt skal utan känslor, utan en personlighet, utan ett "jag".
Sakta trycker jag knivspetsen mot mitt bröst.
Jag säger inget, känner inget, gör inget annat än att trycka hårdare och hårdare.
Blod rinner nerför min mage, mitt ben och bildar en liten pöl på golvet.
Plötsligt trycker jag till och faller ner på knä på golvet.
Jag ser in i mina ögon, brinnande ögon av beslutsamhet.
Det finns ingen plats för mig i den här världen, så det är lika bra att kasta bort mig.
...
Den missplacerade brickan.